Livet i ett nötskal

This city. Makes me sick.

Några ljusglimtar har jag: min familj i närheten, Stina 40 minuters tågresa bort. P&L-cafét och de som jobbar där. Älven.

Men i övrigt. Jag mår illa. Jag är en människa som är gjord för forum och utbyte och att prata och diskutera och inspirera. Nya intryck, bevara de gamla och ta in de nya.

Jag ACCEPTERAR FOLK som dom är, hur de än ser ut, vad de klär sig i, har för konstiga intressen eller social status.

Någon gnutta självrespekt har jag. Jag hittade den nyss.

Långsamt går det upp för mig att jag har umgåtts med människor som fått mig att känna mig som dum i huvudet. Som konstig. Jag har frivilligt fördummat mig själv. Och det är därför ilskan ligger inne och pyr och det blir bråk så fort jag dricker lite alkohol.

Det är därför jag har slutat gråta så fort promillen stiger i blodet och jag blir förbannad istället. Ilska är inte bra men finns den så tänker jag använda mig av den energin.

Jag är fan inte konstig. Jag har idéer om ett samhälle långt jävla bättre än det här. Och jag tänker inte släppa dom.
Och: jag tänker börja om på nytt. Mitt egna liv. Jag kommer inte höra av mig igen till de som inte förtjänar det. Min omsorg är värd mer. Och blir de stötta? Som om jag bryr mig.