Livet i ett nötskal

"Jag är inte gammal, jag har bara levt jävligt länge"

Hon har rätt.
Jag har inte blivit vuxen, bara samlat på mig erfarenheter. Trampat upp nya stigar ton- efter tonår, lärt mig om nya kvistar, trädslag och isar, kärn-is och snö, sett blommor spira och växa och vissna och dö. Ett har jag väl lärt mig om kärlek sedan jag var 15-16, och det är att tiden kommer inte att stanna för att evigheten tar slut, där vi andas våra sista tag efter att vi sagt hejdå och skyndar åt var sitt håll.

Och så är det, jag fortsätter ju gå, varje dag. Hasande ned för den snöbeklädda stigen från mitt hus, blicken högt för att inte halka. Hamnar på plan mark och tar lättare steg, ser takbitar på en skymningsklädd ås, tänker att jag älskar Åsgatan på kullen och hur hamnade jag där, egentligen, trots att jag älskar. Knarrar under snö med ordentliga skor, biter dragkedjan lite närmre och är faktiskt en egen person, trots att du inte går bredvid mig, som en annan halva, om vi säger att jag skulle vara den ena.

Det tar lång tid att korsa bron. I vattnet ser jag lamporna från industrin, de speglas och det skvalpar. Älven fryser inte under vintern, den är för strid. Där i det spegelblanka vattnet urskiljer jag lampor och, just precis, mig själv. Jag fryser inte till is. Livet flyter på i ett Saraliv trots att jag skäms, skäms över mina brustna drömmar om barn och mammapappaliv i ett senare, drömmar om sömndruckna morgnar i ett nyköpt hus, vintervilla och sommarsol. För nu är jag själv, det är tyst i älvravinerna och i min säng, där ligger jag vaken, ensam.

Backen upp, förbi gammelgården, är den sista. Sista biten som alltid fyller upp all energi som gått förlorad, för man vet att man snart är framme. Jag handlar fortfarande i Forssa på kooperativet och de har inte bytt ägare. Han jobbar där varenda dag och tänk om han visste; tänk om jag skulle säga där när jag bett honom slänga kvittot att du förresten, jag har flyttat. Han skulle le mekaniskt och vi skulle skratta åt det, för han ler åt alla, och inte förrän rulldörrarna stängts med kassen i handen skulle gråten välla upp som en ubåt eftersom jag glömde säga att det var ju inte alls det jag ville.

Men han vet inte, kommer inte få veta. Du kommer gå in där med din skäggiga sengångna uppsyn, han kommer se dig för dig; mig för mig. För sig.

Din kökslampa, den vi fick på rea, är varm, het; bränner i ryggen där jag kämpar mot tyngdkraften och går åt motsatt håll. Efter några meter har spänningen dött, och jag traskar vidare mot mitt eget liv, ned för samma backe som jag nyss gick upp, och så börjar det om. Kassen i handen utan vantar, is i artärerna och det här kommer bli den allra kallaste vintern på tusen år säger dom. Okej, jag får köpa vantar. När jag köpt en till matta och kommit på vad jag ska göra med mitt liv. Köper jag vantar kanske jag inte gråter längre om kvällarna ibland. Det varken kan eller behöver jag säga till någon att jag gör, för det tjänar ingenting till, och de skulle ändå inte förstå. Hur det känns att splittas upp från sin andra lunga och klara sig på en, hur det känns att förstå varför allt är som det är men ändå inte orka hundra procent, som att något fattas, ja just det, du älskling.

Backen är lång men jag har tid. Det är ju det enda jag har.