Livet i ett nötskal

Tid över = sitter och tittar på gamla bilder.

Jag har, precis som alla andra tjejer säkert, gått igenom en viktresa som lyckligtvis inte alls har lett till några bestående men. Jag visste inte i mina tonår hur man var en smal, fräsch, medveten tonåring som var ytligt underbar i allas ögon. Och jag visste inte när jag fyllt 20 att ju smalare man är desto mindre orkar man tänka, agera och bete sig socialt.

Men jag har lärt mig att true love begins within. Inom en själv. Och ingen kommer göra den där tjejen som var jag illa igen. Jag älskar henne för den hon var (lustigt att prata om sig själv i tredje person, haha). Smal, tjock, liten, stor, sårbar. Någon som hela tiden ville anpassa sig efter hur hon trodde att andra ville ha en.

Ja, jag förlåter mina forna försök och känner mig enad med alla tidigare delar av mig. Inget gör någonting. Det spelar ingen roll hur jag sett ur, vad jag försökt vara. För nu är jag jag och jag kan äntligen känna att jag satsar på mina drömmar istället för på idéer om hur jag ska se ut.

Ingen kan skada mig längre, jag kan inte ge någon den makten att göra det. För jag älskar mig själv nu. Mycket!