Livet i ett nötskal

Första reaktionen när jag berättar för folk om min Iran-resa är: förvåning och höjda ögonbryn. Folk blir chockade och undrar om det är oroligt i landet, samt frågar om det inte kommer bli jobbigt att "bära slöja".

De vet inte att jag har längtat efter att känna dofterna, smakerna av saffran och berberi, höra böneropen och iranier som ropar på gatorna, vandra upp för kilometerlånga berg och vakna till soluppgången,.. den varma luften som slår emot en i Teheran, den blandade med avgaserna, gatorna och torgen.

Att täcka kropp och hår är inte vardag för mig, men det är en nödvändig detalj man lätt glömmer bort när man varit i Iran ett tag. I alla fall jag. Nu pratar jag inte om att sitta hemma hos min släkt och våndas. Nu pratar jag om landskapen som för mig är helig och outforskad mark. Torr öknen och bergen i horisonten. Norra Iran som jag inte sett än med all den grönskan. De fyra årstidernas land.

Vad jag också ser som en dold anledning till min längtan är att resan och landet är/blir ett sätt för mig att komma närmre min pappa, som jag tyvärr inte har samförstånd med alla gånger. Men jag vet att han älskar Iran av hela sitt hjärta och därför längtar jag dit. Jag längtar efter mina fastrar eftersom jag vet att de älskar mig och längtar efter mig, pappa grät idag när han berättade om hur mycket de varit på honom om att ta med sig någon av oss dit.

För att de undrar hur vi ser ut, känns, är.

Det jag känner mig fullkomligt trygg med är att jag vet att det här kommer bli min resa, ingen annans. Jag ska själv utforska mina egna rötter, inom ramarna för statens lagar, men bortom några andra sorts gränser.

Jag längtar så mycket.