Livet i ett nötskal -

Hallå igen, tjejen där.

Något jag håller på att bli galen på gällande mig själv, nu för tiden, är att så fort jag träffar människor så fullkomligen exploderar jag ut i bittra utläggningar. I mitt liv verkar det alltid finnas någonting att klaga på och någonting som inte är bra. Haha!

Positivt är att jag åtminstone upptäckt det hos mig själv och att det faktiskt är någonting jag vill ändra på. Ibland i mina utläggningar stannar jag upp, helt mållös och bara undrar - vart kommer allting ifrån? Har livet verkligen varit så orättvist mot mig?

Nej, självklart inte. Och det där med att tycka synd om sig själv eller projicera över brister på alla andra är inte särskilt attraktivt. Människor som jag vet tycker synd om sig själva är energisugare. Jag är en av dom just nu.

Läste någonstans att bitterhet är 2000-talets folksjukdom. Kan nog stämma. Jag tappade kanske tron på kärlek och hopp och sånt när jag dels blev dumpad/gjorde slut och kombinerade det med att jobba för mycket på fel ställe.

Så för bövelen nu. För bövelen. Jag vet att jag inte kommer kunna återgå till den där naiva 18-åringen som stack till Mexico utan planer och kärade ner sig i varenda påg hon träffade.

Men jag kan åtminstone börja analysera mitt klagande. Folk med ryggmärgsbråck och downs syndrom har mer positiv livssyn än mig. Och de flesta i min omgivning skiter antagligen i min uppväxt, tonår, mitt senaste förhållande och min ångest jag har haft, med all rätt. Det är mitt eget ansvar att odla fram lite kärlek och ha lite tilltro till livet. Ingen annans.

Å andra sidan, för att känna kärlek så krävs det tillit. Att man litar på att andra verkligen bryr sig om en och vad man har varit med om.

Fan vad schizo allt blev nu. Jag har skrivit två saker som båda är sanna men som i relation till varandra blir helt åt helvete.

Livet är schizofrent.

Idag har jag sett en dansk skalle live för första gången.

Jag går och lägger mig.

Men jag lovar i alla fall att jag ska skärpa mig :)

2011-12-04 @ 01:32:57 Allmänt Permalink

Kommentarer

Postat av: Saga

Klart man ska fa klaga ocksa! Det är bara det att man kanske inte ska dra ner sig själv i eländet, utan bara avlasta. Att daliga saker händer andra människor, som att de föds med Downs syndrom, är ingen anledning att ignorera sina egna sorger. Att nagon annan har det värre, gör inte att man själv mar bättre. Kanske om man sätter det i perspektiv, och tänker att det kunde ha varit värre, men inte i sig självt att tänka att "jag förtjänar inte att ma daligt, eftersom det finns barn i Afrika som svälter" - makes no sence. Iallafall sa tror jag att det är bra vad du gör där, att försöka se livet lite mera positivt kanske. Men sluta inte berätta om saker som stör/stört dig, det är ju alltid bra att dela sina sorger, och pa sa vis bli av med dem! Och sa kom ihag att DET LÖSER SIG :) Du har tva kollektiv pa G, antagligen kommer jobb om du vill, du kommer in pa utbildningen du vill, osv. Famnilj, vänner, söta spanjorer! Det finns mycket att glädas at! Finns här, när du behöver mig, det vet du va? Puss.

2011-12-04 @ 17:37:47

Postat av: Anonym

Sant talat Saga där. Och man blir som man umgås, häng med glada människor! Mindre tid med energitjuvarna. Kram

2011-12-05 @ 09:20:43

Trackback