Livet i ett nötskal

Jag la upp ett event om lussebak hemma hos mig på Couchsurfing imorse, fick en del attendings. Timmarna gick, sen började jag få ont i ryggen. Ställde in julbaket och gick istället ut på promenad med min fina kompis Linda för att kroppen skulle komma i ordning.

Precis när jag kommit hem och innanför dörren efter promenaden, får jag ett sms från en colombiansk couchsurfer som jag tydligen hade jag missat att höra av mig till. Han skrev att han stod på Wieselgrensplatsen och undrade vart han skulle gå.

Ansvarsfull som jag är akutordnade jag ett middagshäng, handlade och lagade lax, potatis och sallad till honom och mina gäster som jag bjöd in igen. (En del av dom. Inte han som hade bokat bord för två i fredags när jag även då undrade om någon ville hitta på något. Som senare ringer tio gånger under kvällen och undrar när jag kommer. Inte honom.)

Mina gäster då.

Colombianen var det inget fel på. Småsöt, inte så härjig men inte heller blyg. Pakistaniern hade en hel del intressant att prata om.

Det var svensken.

34 år, jeans från 80-talet och en övervikt som verkade ha hängt med (över) sen dess. Halvlångt fett hår och glasögon som inte verkade täcka hela paketet då ena ögat liksom var en centimeter ovanför det andra i höjd. Min fredagsfylla gjorde sig påmind i kroppen när jag försökte se honom i ögonen.

Med en kristen mamma vill man inte vara elak. Så han fick komma in, och jag gick in och besvikelse-hackade lök till laxen.

Svensken påstod innan vi började käka att han redan ätit hemma (när jag ursäktade att jag inte hade ett överflöd av mat). Jag uppskattar artiga människor och tänkte att, nog har du ätit.

Men aptiten verkade det inte vara något fel på.
Eller törsten.

Jag hade köpt smultrondryck och Emma, min hyresvärd, har väldigt stora IKEA-glas som jag dukade fram. Första glaset fyllde han till kanten. Jag räknade ut att det måste ha varit runt 50-75 cl som han hällde i sig. I en klunk.

Om det åtminstone hade varit vatten i glaset. Men det var smultrondricka. Och för varje klunk, med en ljudbild av någon som håller tillbaks spyor i magsjuketider, så tappade jag det han verkade ha överflöd av. Aptiten. Och jag hade köpt lax. Ungefär där började jag bli ledsen.

Jag har tre ord som jag brukar mantra, om och om igen, ganska ofta nu för tiden, när jag får obehagliga konsekvenser av mitt eget handlande.

Vi började äta.

Han äter.

Tappar mat på bordet och i knät. 
Låter det ligga några sekunder.
Sen äter han upp det.

De andra äter också, skamset, ungefär i min takt. Det går ganska långsamt.

Till slut är måltiden avslutad och jag känner något i stil med en multipel orgasm i min kropp. Det är äntligen över.

Tills han grabbar tag i salladsskålen. Den stora salladsskålen i trä. Tar sex slevar. Och äter med fingrarna.

Här avslutar jag historien, för där var jag nära att börja gråta. Kristendom är inget för mig mamma.

Ibland har man bara ett jävla helvete med att älska sin nästa som sig själv.