Livet i ett nötskal

I alla fall är Bertil död och jag har inte gråtit men det känns som att livet faller i någon slags tyst avgrund de här stilla minuterna. Jag får bilder i huvudet av hur mormor liksom tittar ut genom fönstret för att se om han är där. Vilket han inte är.  Och hon kommer fortsätta titta ut genom fönstret, och han kommer aldrig mer komma in från garaget. Och jag undrar hur man känner sig då, i ett rött trähus med vita knutar och en massa levande minnen i träväggarna.

Jag undrar hur det känns att vara sådär gammal, 71 år, men fortfarande frisk och socialt aktiv, medveten som mormor är, och så dör ens livskamrat i en hjärnblödning. Vad gör man? Slutar man göra 11-kaffet? Vad händer nu? Kommer hon sätta sig och invänta döden själv? Okej nu gråter jag. Manligt.

Det tror jag inte hon kommer att göra. Den där kvinnan, urkraften själv. Kämpat och slitit sen hon var tonåring, cyklat iväg och arbetat här och var för att hjälpa sin mamma med hushållskassan då hennes pappa var alkad. Fyra barn och änka i tidig ålder. Alltid stark och klar röst samtidigt som så ärligt kärleksfull. Och Bertil som hon träffade mitt i livet.

Jag vet att hon innerst inne är ledsen och jag skulle vilja krama henne så mycket, säga att det ordnar sig. Det värsta är att dom får väl ses snart igen, men den tanken vill jag inte ens uttala.