Sorgsna ord.
Idag känner jag mig jävla sorgsen och deppig. Vet inte men stillheten och tystnaden i Dalarna får mig att inte vilja återvända till staden och folkmassorna. Trots att jag trivs jättefint i Göteborg så är det ingenting emot dalaskog och kontemplationerna i ensamheten här. Så mycket surr i staden som vilseleder mig bort från kontakten med mig själv. Jag har tappat bort min kropp och hur den egentligen är bunden fysiskt till den här stora jorden. Modern..
Det andra är egentligen oväsentligheter. Det där med att man måste ha en fast social punkt; jobb, fritid, engagemang, skola. Som jag inte har nu. Ja, staden kräver det av dig, för det är sånt man gör i en stad bland massa människor. Det finns ingen ro att bara vara. Ingen förståelse för det heller; det är klart man ska hålla sig på mentalt högvarv hela tiden. Insupa kultur, träffa nya människor, jobba ihjäl sig, tjäna pengar, studera.
Kan vara bara blaj det här, ingen fakta jag presenterar. Var bara ut på en sen kvällspromenad med mamma nyss och blev fångad av blåsten vid en folktom mörk strandpromenad. Stor stjärnhimmel och inga fordon, inget Elgiganten, ingen spårvagnsräls eller tvåfiliga rondeller.
Det enda som hördes var blåsten.
Det enda som hördes var blåsten.
Kommentarer
Postat av: Emelie
Kram Hans!!!
Trackback
