Livet i ett nötskal

Jag står mitt i livet med mig själv. Känns lite famlande. Står själv, första gången på länge, utan att ha någon att sakna eller falla tillbaks på. Inte ens sakna; den känslan är konstig. Jag älskar Tomas, men igår kunde jag verkligen känna hur tomt allt är. Kände mig inte ens attraherad av honom. En ganska sorglig känsla.. men ändå skönt med vetskap om hur allt är.

Jag vågade inte fråga, men skulle vilja, fråga honom om tjejer och kärlek så att vi kan närma oss varann på det sättet istället. Det är ju ingen behaglig känsla att träffa en människa och känna att allt man hade är dött...

"Allting har förändrats men du finns kvar, allt var svävande men nu så ser jag klart."