Herregud.
Jag ska aldrig, aldrig mer önska mig plusgrader på vintern. ^^
Cykelbanan till gymmet var det värsta jag varit med om sen jag såg andra världskrigetdokumentärerna på tv. Snöat under natten, den var oplogad, guppig och jag hackade tänder som en nyfödd isbjörn under hela resan dit, inte på grund av kylan, utan på grund av att vägen ser ut som en fucking skogsterräng. Det regnar. Och vart man än ska från Hönsarvet så är det uppförsbacke.
Upp för halva backen och sen sveper en ilska över mig utan dess like över att JAG måste cykla upp för den här jävla backen.
Uppförsbacken avklarad och jag cyklar på. Nästan framme, 3 km, och bara en sväng kvar. En buss står längre fram på andra sidan vägen, jag tittar på den medan jag bromsar, svänger och vad händer? Jag drar förstås omkull på cykeln. Bussen börjar åka. Jag reser mig upp. Bjuder på den.
Springer fem kilometer på gymmet och ligger på 30 minuter jämnt, nöjd efter att ha slitit som ett djur för att ens komma hit. Går av bandet och ser att vänsterskon är helt röd. Tar av mig skon och ser att jag blöder på 4 av 5 vänstertår. Hämtar papper.
Sätter mig på cykeln och börjar cykla hem, oduschad. En gubbe är ute och plogar där jag drar fram i snigelhastighet. "Nu är det halt!" säger han och storler. Jag svarar att det är det minsann och tänker, ingen mer vurpa idag. Närmar mig OKQ8 och ligger i en ganska bra hastighet ute på den lilla körbanan där marken är plogad. Inser att jag måste svänga in på cykelbanan, drar en tvärnit och drar omkull på cykeln igen. Den här gången får jag skrapsår. :) Reser mig upp, börjar garva.
Inser att det här med att åka omkull på cykeln är rätt kul, känner mig som en 15-årig pojkslyngel och undrar lite förtjust när nästa vurpa kommer och skrattar hela vägen hem. Det regnar.
Vet inte vad som borde vara mest förnedrande, att dra omkull på cykeln inför folk eller att både på dit & hemväg behöva åka förbi Tomas lägenhet, The Lord of Bekvämlighet som aldrig någonsin skulle behöva cykla till något jävla gym.
Men jag fortsätter fnissa åt allt. I hörlurarna kommer en låt från min tid på barnhemmet och värmer hjärtat. Och så tänker jag på sms:et jag fick mitt i alltihop: min norrlänning åker inte till Österrike över hela vintern som det var planerat utan blir kvar i Sverige. :D <3
Rätt så gött ändå. Och ett rejält träningspass fick jag.
Cykelbanan till gymmet var det värsta jag varit med om sen jag såg andra världskrigetdokumentärerna på tv. Snöat under natten, den var oplogad, guppig och jag hackade tänder som en nyfödd isbjörn under hela resan dit, inte på grund av kylan, utan på grund av att vägen ser ut som en fucking skogsterräng. Det regnar. Och vart man än ska från Hönsarvet så är det uppförsbacke.
Upp för halva backen och sen sveper en ilska över mig utan dess like över att JAG måste cykla upp för den här jävla backen.
Uppförsbacken avklarad och jag cyklar på. Nästan framme, 3 km, och bara en sväng kvar. En buss står längre fram på andra sidan vägen, jag tittar på den medan jag bromsar, svänger och vad händer? Jag drar förstås omkull på cykeln. Bussen börjar åka. Jag reser mig upp. Bjuder på den.
Springer fem kilometer på gymmet och ligger på 30 minuter jämnt, nöjd efter att ha slitit som ett djur för att ens komma hit. Går av bandet och ser att vänsterskon är helt röd. Tar av mig skon och ser att jag blöder på 4 av 5 vänstertår. Hämtar papper.
Sätter mig på cykeln och börjar cykla hem, oduschad. En gubbe är ute och plogar där jag drar fram i snigelhastighet. "Nu är det halt!" säger han och storler. Jag svarar att det är det minsann och tänker, ingen mer vurpa idag. Närmar mig OKQ8 och ligger i en ganska bra hastighet ute på den lilla körbanan där marken är plogad. Inser att jag måste svänga in på cykelbanan, drar en tvärnit och drar omkull på cykeln igen. Den här gången får jag skrapsår. :) Reser mig upp, börjar garva.
Inser att det här med att åka omkull på cykeln är rätt kul, känner mig som en 15-årig pojkslyngel och undrar lite förtjust när nästa vurpa kommer och skrattar hela vägen hem. Det regnar.
Vet inte vad som borde vara mest förnedrande, att dra omkull på cykeln inför folk eller att både på dit & hemväg behöva åka förbi Tomas lägenhet, The Lord of Bekvämlighet som aldrig någonsin skulle behöva cykla till något jävla gym.
Men jag fortsätter fnissa åt allt. I hörlurarna kommer en låt från min tid på barnhemmet och värmer hjärtat. Och så tänker jag på sms:et jag fick mitt i alltihop: min norrlänning åker inte till Österrike över hela vintern som det var planerat utan blir kvar i Sverige. :D <3
Rätt så gött ändå. Och ett rejält träningspass fick jag.
Kommentarer
Postat av: Alicia
Hjälp vilket äventyr! Tur att det gick så bra ändå, jag hoppas att du inte drar omkull dig mer allvarligt och att det fortfarande stannar vid kul :D Och hoppas att norrlänningen din åker till Dalarna istället! ;)
Postat av: Sara
Tack sötnosen, jag hoppas på det jag också :D. Vilken dag ändå, den har varit fin!
Trackback
