Livet i ett nötskal

Det är ditt jäkla ansvar att må lite bra och vara lite glad. Om du försöker och gör allt du kan, så ska jag finnas där.

Om depression och depressiva sätt: jag orkar inte. I mitt liv har jag både varit den melankoliska, ledsna och ständigt dåligtmående men jag har rätt ofta också varit den som har lyssnat, lyssnat, lyssnat och satt andra före mig själv.

Det finns inget helgonlikt i att sudda ut sig själv till förmån för andra. Oftast så skadar det människor i din omgivning som älskar dig och som kanske vill och hoppas att livet ska vara något bra och roligt. För dig. Jag är så jäkla trött på att se och höra människor jag tycker om nedvärdera sig själva, klaga på sig själva, ursäkta sig hela tiden och fan och hans moster.

Jag blir påmind om hur mamma alltid gjort det och hur ledsen det gjort mig att HON, min ledstjärna och idol, varit så taskig mot sig själv. Förut blev jag ledsen. Nu blir jag mest irriterad.

Alla har ett ansvar för sig själv och för de man tycker om att älska sig SJÄLV. Åtminstone vara snäll mot sig själv. Resten kanske kommer med tiden.

PS: Min mor har blivit tuffare med åren, ett litet tillägg bara.