Livet i ett nötskal

Jag har fått behåring i ansiktet av jättekonstigt slag, en del skäggväxt (knäckande för självkänslan kan jag säga). Har även börjat lägga på mig bukfett i ökande mängd, samt inte haft mens sen jag slutade med p-piller i januari. Började googla som vanligt, och hamnade på ett tillstånd som heter PCOS. Blev ledsen, livet är redan rörigt som det är och jag vill inte dra på mig någon kronisk hormonobalans som bara ställer till det ännu mer.

Ringde en vårdcentral i närheten av mig för att få komma på provtagning. Kötid 5-8 veckor.. jag måste dessutom dit och skriva in mig först för att ens få boka ett besök..

Men --- funderade lite till och insåg att det faktiskt kan vara stressen som gör att kroppen beter sig såhär. Den där oförmågan att inte kunna stänga av omvärlden, mobilen, datorn, och inte kunna sova ordentligt på natten. Och den där förmågan att ta på sig andras problem och göra dom till min oro och ångest.

Och ja, det måste ju bli ändring på det här nu, måste styra upp min stress och ta kontroll över den. Måste börja omge mig med människor där konkurrens, prestation och duktighet inte är prio. Utan umgänget, hänget, livets kärna. Det blir skönt som fan när Markus flyttar in här, han verkar så lugn och trygg. Precis den vibrationen jag behöver i vardagen.

Sent igår kväll repade jag med David, jag är stolt över mig själv att jag lyckades göra det ur ett så neutralt läge. Har varit stressad över att jag varit så galen i tanken av honom också.

Vi sågs vid Scandinavium, gick till deras replokal och spelade mina låtar, och under kvällen valde jag att studera och läsa av honom istället för att dregla, eftersom det var första gången vi var ensamma med varandra. Huvud före hjärta liksom. Och tur var väl det.

För han är liksom inte min typ. Han leker runt i konkurrensvärlden när det kommer till musik. Coola ljud och attityd före innerlighet. Det är inte musik för mig. Det är prestation.

Jag tycker också det är jätteviktigt att göra ett bra framträdande och "kunna" sin grej. Men jag tappar bort mig helt när det börjar bli ytligt.

Kan ärligt säga att jag hellre sitter i en kyrka med tio pensionärer och sjunger för dom med hjärta, än står på en stor scen och gör en cool scenshow utan så att säga.

Så det var skönt att få klart för mig att jag och David inte synkar i musiken. Det låter superfint men känns ingenting typ.

Gött. Jag vet att min musiker väntar på mig därute någonstans..