Stress och sånt
Stress har varit ett så otydligt begrepp för mig. Har alltid förknippat det med aktiviteter och scheman, dvs, har man inte mycket på schemat och i kalendern så kan man ju omöjligt vara stressad. Det är väl därför jag inte fått särskilt mycket insikter om hur jag har haft det senaste åren, eftersom jag inte förstått vad det innebär.
Men nu har jag äntligen börjat se mitt mönster. Det märks så tydligt när jag gör saker, t.ex diskar eller städar. Äter. Kastar i mig maten, trots att jag inte har bråttom. Eller när jag aktivt försöker vila, vilket aldrig blir någon vila. Jag kanske ligger ner i två timmar men det mentala motståndet är såpass starkt att det inte händer ett dyft med kroppen.
Ibland kanske jag är ledig tre dagar i sträck men energinivån och spänningarna i kroppen är oförändrade när fjärde dagen kommer. För att jag är stressad. Och såhär har det ju varit i flera år. Jag är stressSJUK. Det där med sjukdomsinsikt är inte att underskatta faktiskt.. Medvetenheten om den är halva grejen. Vet man inte att man är sjuk kan man inte börja jobba på att bli frisk.
Jag är stresssjuk, har ett "monkeymind" utan dess like. Det är inga andra fel på mig. Jag har inga dödssjukdomar och ibland nojar jag över andra sjukdomar när jag egentligen bara är stressad. Kände förra veckan efter min spelning att jag inte orkade med det längre. Mensen var sen flera månader, och jag trodde jag fått PCOS, där fick det vara nog. När jag kom hem från spelningen fick jag mens. Jag hade alltså stressat sönder mig inför perioden med spelningar.
Där fick det vara nog som sagt. Nu räcker det. :) Nu räcker det verkligen. Från och med nu är det aktivt arbete, varje sekund, mot det här. Thomas som jag bor med stressade sig till en kronisk sjukdom, ME. Han har lagt ner allt i sitt liv nu, sitter bara hemma framför kaminen. Jag vill inte hamna där.
Så nu räcker det.
Har varit ledig torsdag, fredag, lördag och så idag. Det känns som jag har påbörjat det här förändringsarbetet nu. Det kan säkert ta lång tid att rehabilitera sig från långvarig negativ stress (minns när jag gick i gymnasiet och pulsen gick upp bara telefonen ringde) men jag inser själv också att det är just kampen mot tiden som jag måste lägga ner. Jag känner mig lite hoppfull ändå. Kroppen mår så gott när man ger upp för allt. Då får den äntligen vila.
Kommentarer
Postat av: Översten
Insikt är första steget, vi lär och växer varje dag. Tänker att, vi båda egentligen , skulle må så bra av att börja yoga igen. Anyways, pepp o kram!
Trackback
