Fin dag i solen
Precis när jag känner att omständigheterna är jättesvindlande och de jag älskar för långt bort så dyker Christina upp som en riktig kärleksängel. Förstår precis hur osäker jag känner mig och hur mycket jag behöver vänner och lojalitet i en sån här situation. Först undrade jag om Sebastian hade anställt henne, haha. Sen inser jag att det bara är meningen att man ska träffa vissa människor en viss tid i livet.
Det känns som att jag är i början av något tokigt fint och stort men samtidigt jätteskrämmande. Jag är påväg in i en ny kreativ riktning i livet och liksom ett nyskapande av den jag är, vad jag tror på, mina drömmar och mål. Påväg mot min framtid. Och samtidigt som det är så himla kul och precis vad jag längtat efter och önskat är det ett viktigt moment att klara av eftersom jag uppenbarligen känner att jag inte kan prestera något på andra områden i livet just nu.
Senast idag blev jag påmind om hur jobbigt jag har det med studier och att det känns som att jag aldrig kommer kunna lära mig något på ett konventionellt sätt där man har en lärare och regelbundet gör uppgifter som någon annan formulerar åt en. Då kanske någon menar att man aldrig ska säga aldrig och att man inte får ge upp och så vidare men; Jag har försökt läsa kurser på högskolan sammanlagt fyra gånger nu. Jag har inte slutfört en enda trots att alla kurserna har varit ämnen jag brunnit för och verkligen älskat. Den känslan av värdelöshet är svår att toppa. Att hjärnan bara inte orkar.
Det där med att vara sig själv och känna trygghet inför en oviss, säkert underbar men osäker framtid hade varit perfekt att kunna hämta ur ett förhållande just nu men jag har inget. Så därför blir de människor som förstår hur jag känner extra viktiga just nu. Konflikter och relationstrams och allt annat hamnar liksom i periferin. Framtiden är nu och allt är underbart samtidigt som stort. Bara att kämpa på.
Kommentarer
Trackback
