Livet i ett nötskal

Sedan jag var tonåring har jag undrat vad det är för fel på mig. Varför jag måste vara så ledsen i mig. När mina kompisar på gymnasiet festade på helgerna åkte jag bort, till andra städer, där jag slapp delta i normala aktiviteter för normala tonåringar. Andra umgängen. Ofta till Uppsala. Varvade med Stockholm, ibland Göteborg. Första gången jag åkte bort själv, till en brevvän jag träffat via en tidning, var jag 13 år. Jag åkte till Stockholm. 

 

Jag var sjutton år och svenskstäderna byttes snart mot Europa. Irland, Dublin. Spanien, Barcelona, Granada. Jag åkte på fredagen efter skolan, skolkade ofta måndagen då planet stötte i svensk mark igen. Åkte alltid själv.

Jag blev arton år, slutade skolan och Europa byttes mot centralamerika. Stannade fem månader. Jag åkte långt bort. Men smärtan i min kropp vägrade försvinna. 

 

Det började i ryggen, gymnasietiden. Minns en bildlektion där jag höll på att kräkas av smärtan. Jag skrattade förmildrande mot mina klasskamrater, la huvudet mot bänken med gråten i halsen och fick en skämtsam massage av en kompis. Tog Ipren. Det hjälpte inte. Gick till sjukgymnast. Fick övningar jag skulle göra. Klassisk svensk massage. Hjälpte inte. Provade morfin i en stuga i skogen. Det hjälpte, det var så skönt. Jag somnade. 

 

Hoppar fram två år, jag är tjugo år, i en relation och har precis upptäckt träningens alla fysiskt lindrande effekter. Är extremt förälskad men mentalt densamma. Får min första magkatarr. Omeprazol utskrivet, kostrekommendationer. Tillsammans med ryggen blir kroppen ett ondskefullt paket som jag vill ta kål på. Tränar mig ner i vikt. Vaknar tidigt om morgnarna. Han jag älskar sover stillsamt bredvid mig. Jag undrar varför jag vaknar så tidigt varje morgon när jag inte ens har ett jobb att gå till. 

 

Relationen tar slut efter 1,5 år. Min ångest har fått mig att svälta bort tio kilo av min kropp. Psykologen säger att jag ser mager ut. Jag provar gruppterapi en gång. Ljuger och säger att jag påbörjat psykosyntesbehandling innan jag hinner sätta mig i ringen andra gången. 

 

Får jobb. Jobbar konstant i sex månader för att spela in musik och flyttar sen till Göteborg, är 21 år. Sover hela hösten, elva timmar om dygnet. Jag undrar om jag har fått D-vitaminbrist. Flyttar två gånger på ett halvår. In i ett kollektiv där det konsumeras droger på daglig basis. Rätt in i en destruktiv relation med en kille. Jag vill inte vara hemma, äter kall mat ute för att slippa vara i köket. Tänker att det enda jag kommer kunna åstadkomma i mitt liv är musik, för den härrör ur det enda jag har överflöd av i mig: min ångest. 

 

Jag är 22 år och flyttar två gånger till inom loppet av sex månader. En vecka innan andra flytten och julafton sitter jag på Pedagogen och kan inte resa mig upp. Min mage fräts sönder inifrån. Ringer min mamma 50 mil bort för att känna att jag inte är ensam. Jag flyttar. Det blir jul och nyår. Nytt hem.

 

Jag blir 23 år, börjar med p-piller igen, springer Göteborgsvarvet, en vecka senare får jag min första andnöd när jag är ute och springer. I tjugo minuter ligger jag i Slottsskogen med värk i bröstet, och undrar om jag är påväg att dö eller om det kommer gå över. En sjukbil kommer hem till mig några timmar senare eftersom jag känner att det sitter kvar djupt inne i bröstet. Alla värden ser som vanligt toppen ut och sjuksköterskorna höjer förstrött ögonbrynen åt mig. 

Jag får Bricanyl utskrivet efter en månad och en andra attack. Genomför min sista flytt och kan plötsligt inte gå i backar utan att bli trött. Vaknar tre-fyra gånger om nätterna och är trött om dagen. Ryggen värker. Jag har alltid Ipren i väskan. Tänker att det är min säng det är fel på. 21 kilometer löpning förbyts mot 2 kilometer och darrningar. Är det såhär livet ska vara? tänker jag på min säng. Vilar i timmar på dagtid.  

Kan inte dricka vatten till maten, det tar stopp. Jag experimenterar med livsmedel, upplever att jag är allergisk. Att jag har IBS. Jag känner att jag är allergisk mot allt. All mat gör ont. Jag fattar verkligen inte varför. Jag fattar inte. Är det såhär livet ska vara?

Sociala medier är min frizon där jag får vara optimistisk och fly smärtan. Se framåt och se ljust, känna att jag har människor runt mig. 

 

Jag är 23 år och inbillar mig att jag har fått en propp i lungan enligt min stadigt försämrade kondition. Uppsöker vårdcentral. En propp är det inte. 

 

Den iranske läkaren ser på mig och frågar om jag har ångest. Ja, säger jag, men att jag tror att den bara är tankeutlöst. Det har inget med min träning och andnöden att göra, säger jag. Han är tyst en stund. Läkaren pratar om psykosomatisk smärta, hur allt hänger ihop. Jag känner att jag vill gråta men håller emot. Han pratar om antidepressiva, jag säger att jag är rädd för biverkningar. Han säger att biverkningarna är få. Skriver ut antidepressiva och sömnmedel. Jag hämtar ut och åker till jobbet. 

 

När jag kommer hem önskar jag att någon var hos mig då jag ska ta första tabletten. Jag inser hur allt hänger ihop och att det är dags efter 10 år att prova. Eftersom jag vet att jag inte längre orkar träna bort det. Inte promenera bort det eller meditera. Inte åka till andra sidan jorden, för det går inte. Ångesten är här i mig och den försvinner inte. Jag måste våga prova. 

 

Ställer in mig på månader av gråzoner, en annan Sara och ett slut på allt som var min person, alla känslor, nyanser och allting. Tar tabletten och går och lägger mig.

 

Vaknar dagen efter med en smärre yrsel. Går i en liten dimma till affären och köper kvarg till frukost. Vill inte prova känna känslor. Dagen förlöper. Tar tabletten på kvällen igen, denna gång med stilnoct. Somnar snabbt. Yrsel även dag två och en mindre trötthet. En subtil känsla av avdomning. 

 

Dag tre känner jag det. Min "scoliosvärk" i ryggen är borta. Jag tänker att det är tillfälligt och väntar med att ta ut någonting. Sover som en stock och vaknar med ett lugn. Känner efter.

Ingen värk. 

Dag fyra försvinner IBS:smärtorna. Jag dricker vatten till maten utan att tänka på det. Inser vad jag gör. Dricker lite till. Och lite mer. 

 

En vecka sedan har gått. Det kanske inte är någon stor grej, men för mig var det det, för jag var rädd. Antidepressiva har jag skjutit så långt ifrån mig som möjligt: för jag är inte deprimerad, har jag tänkt. Och det har jag inte varit heller. Glädje och euforiska stunder, kärlek, är något jag känt ett överflöd av i mitt liv. Men runt hörnet har den alltid väntat på mig. Ångesten. Och jag har vägrat omfamna den. Verkligen tvärvägrat. Satt mig på tvären, envisats. Gjort vad jag kunnat. Med allt. Men det räckte inte, och det har jag accepterat nu. 

 

Jag känner mig helt avslappnad. Ledsen på ett bra sätt. Är ganska övertygad om att jag måste långtidsmedicinera. Gärna för mig. Friden jag känner nu i min kropp har jag inte upplevt förut. Tror jag. Eller säkert i mina mest förälskade stunder, då smärtan har försvunnit. Men aldrig har jag fått vara såhär jämn på en vardaglig nivå. 

Läkaren ville att jag skulle titta in vecka 39, oavsett om det fanns utrymme i hans kalender eller inte. Han ville se hur jag mår. Oavsett att jag vet att han mest gör sitt jobb, så tänkte jag tacka honom då, för att han sa det ingen annan sagt till mig. 

 

Jag känner mig glad och tacksam.